I   hjarta.gif (1055 bytes)   för alltid

 

Elin var den första hund vi köpte tillsammans 28/1-73. Vi köpte henne av en riktig "hundhandlare", en sådan där som köpte upp en massa valpkullar av olika raser och sålde vidare. Sådana skall man ju inte handla med, men det kändes som om vi räddade henne i alla fall. Innan vi hann protestera var hon sprayad med ohyremedel... Hos veterinären dagen därpå fann vi att öronen var fulla av skabb... Trots denna dåliga start i livet fick hon många friska och lyckliga år.
Elin visste tidigt vad en "sund chanstagning" var. När hon visste att vi var upptagna av något annat smög hon fram och snodde av bordets läckerheter allt från köttbullar till chokladmjölk. En gång när vi var bortbjudna, snodde hon en kaka av alla sorter utom av en som hon inte hann...Pinsamt!
Elin, som var 6 år när Frida kom in i våra liv och dittills hade varit ensam "Madame på täppan", blev jättesur. Vi kände oss som riktiga bovar-en hel vecka surade hon. Efter det veknade Elin - Frida hade helt sonika tvingat fram att bli omtyckt.
Det var aldrig några protester när man klippte klorna på Elin, men eftersom det var ett "övergrepp" surade alltid Elin 1 timme efteråt...Varken mer eller mindre.
I blåbärsskogen var hon en mästare på att själv plocka blåbär men vände man ryggen till åt hon direkt ur spannen. Hon älskade också att gå och plocka bär i jordgubbslandet och vi lärde henne att apportera med skogshallon som belöning.
Den dagen Elin lämnade oss kändes det som solen gick ner, men den återvände som ett vackert Minne att vårda.                                                 
 

 

  Frida stormade in hos oss 9/9-78. Hon var en otroligt pigg och busig valp. Upplärd av Elin blev hon efter Elins bortgång den bästa ledarinnan i flocken man kan tänka sig. Alltid villig att dela med sig av sina erfarenheter. Och oss alla, 2-såväl som 4-benta vaktade hon med ett mod som gränsade till dumdristighet. Frida var också en mycket duktig bärplockare och tyckte mycket om våra skogsrundor. Hon kunde faktiskt påminna om ett litet rådjur, när man såg henne stå i skogsbrynet.
Frida var oerhört snabb och kunde i farten  fånga en och annan sork medan vi var ute och joggade - utan att komma ifrån oss.Frida var också duktig både i lydnad och agility.
Frida kunde man lätt få att rynka på näsan och se arg ut - men öronen och den lilla svansstumpen avslöjade henne.
Frida hade alltid koll på allt och alla och gillade alltså inte stängda dörrar! Hon hade alltid nosen, ett öga och ett öra utanför täcket för att inte missa något. Stod man och diskade kunde man ofta känna hennes lilla nos som puttade till en i knävecket som en liten hälsning. Frida behöll ända till slutet sin ungdomliga, muskulösa kropp. Det var bara den grånade lilla nosen som avslöjade att hon var gammal.
I den mörka natt som uppstod när Frida lämnade oss tändes en gnistrande stjärna, ett vackert Minne att vårda.
                                                         

 

 

Busan flyttade hem till oss 3/5-88 och blev "mellansyster" till Frida och Alice. Hundarna kände och tyckte om varandra redan innan, så vi visste att det skulle gå bra.
Busan hade blivit "pensionerad" som avelstik på sin kennel och det var otroligt spännande att lära känna denna lilla Dam och alla hennes egenheter.
Busan var mycket modig och "näbbig" till dumdristighet. Hon kunde rusa fram till stora, maffiga hundar och "bjäbba"dom rakt i ansiktet. Dessa stora brukade rynka pannan, höja ögonbrynen en aning och sedan gå vidare.... Busan var också en liten tuff hund på Agilityhinderna, trots sin ringa storlek. Hon kunde också vara en riktig liten retsticka. Hon åt aldrig upp sitt godis direkt utan samlade en liten hög på ryamattan som hon sedan vaktade. Eller när hon vid varje måltid alltid började med att lägga ut ett par godbitar bredvid sin skål mot Alicés håll för att göra Alice riktigt sugen. Bara Alice närmade sig godbitarna vid Busans skål, förvandlades Busan till en liten "tiger" och visade alla sina risgryn till tänder.
När Busan lämnade oss tystnade fågelsången, men i gryningen hördes en fågel kvittra en vacker sång, ännu ett Minne att vårda.

Ödet ville att vi drygt 1 år senare fick hennes Barnbarnsbarnbarn att vårda och älska.                                                            

                                                                                                                                                                                      

                                                                                                                                                                            

Alice kom in i våra liv 14/9-86 som en mycket liten och mycket skrynklig valp. Från sin första natt hos oss hade hon bestämt var hon ville ligga - på armen! Och där låg hon hela sitt liv!  Alice var mycket karismatisk och besatt en enorm charm. Hon styrde och ställde med oss alla med ett hjärta som var till bredden fyllt av kärlek och godhet. Hon tog generöst emot alla nykomlingar i Flocken och lät dem ta del av vår omsorg  Alice var också den som hördes mest när hon uttalade ("befallde") sina önskemål. Det kunde vara att det minsann var dags för mat igen, att hon eller någon av de andra ville ha en matta att sola på, att det fanns ett dammkorn i vattenskålen, att vi skulle gå och lägga oss, att vi skulle titta på TV, etc., etc. De flesta "önskningarna" hördes givetvis när vi var i duschen, satt i telefonen, diskade....   Förutom mat så gillade hon att spåra och gå skogspromenader. Bara man körde på en liten skogsväg hoppades hon på en uppfriskande skogsrunda,  Den dagen Alice lämnade oss var det regnigt och tungt men i våra hjärtan var det solförmörkelse och det kändes som våra hjärtan skulle brista av sorg och saknad. Men när nu molnen har skingrats en aning kan vi känna en stor glädje och tacksamhet över att få ha levt  tillsammans med Alice under så många år. Ännu ett vackert Minne att vårda och gömma i sitt hjärta.

                                                                                                                

Denne lille Hjärtekrossare ( Han var faktiskt född på "Alla Hjärtans dag!) flyttade hem till oss 1/7-91. Innan dess hade han bott med en mycket gammal matte och sin 8 månader äldre halvbror. Hassans uppväxt var tragisk på många sätt, bl.a. för att han var "hunsad" av halvbrodern. När han kom in i vårt liv var han dessutom mycket misskött; tänderna var förskräckliga, han var hundbiten, fet.... ( listan skulle kunna göras längre ). Dessutom var han inte rumsren för de bägge Pojkarna  fick inte gå ut efter mörkrets inbrott, och på  dagarna var de ihopkopplade för att de inte skulle rymma..  Frida, Busan och Alice visade honom var han skulle kissa och den lille Mannen blommade snabbt upp, blev smal, rumsren och en riktig liten Hjärteknipare!  Hassan var brorson till Busan. Hassans stora intresse var att flirta och leka med Flickorna. En liten specialitet han hade var att han "skrattade". Varje morgon under många år möttes vi alla av hans lilla rynkade, "skrattande" nos.  Med hjälp av många små korvbitar lärde han sig också att ta små spår. På skogsrundorna ville han gå sist och kolla så han hade alla sina Flickor med sig.  På äldre dar skaffade Hassan sig ganska bestämda åsikter. Han ville absolut ha "hemmalagad" mat och så skulle vi titta på TV i sovrummet,  javisst, så fick det bli! Vi är mycket tacksamma för hans långa liv och stora kärlek! När Hassan lämnade oss fick hjärtat ett smärtande sår, men hans ljusa Minne lindrar och värmer i sorgen och saknaden.                                                      

 

                                                                                                                                          

Denna charmerande Dam flyttade hem till oss 17/7-01. Hon kom tillsammans med Avec som omplacering när deras Matte insåg att hon inte kunde ta hand om dem längre. Vi har faktiskt känt Jessica sen den dagen hon föddes. Jessica var halvsyster med Hassan och alltså inregistrerad som chihuahua. Jessica njöt av promenader i lugn takt och att ligga och sola i trädgården. Jessica var också den som var mycket intresserad av dofterna som kom från köket. Hon kom alltid när man lagade mat. Mycket kelen och mycket smart! Hon lärde sig en massa saker bara genom att kolla hur de andra i Flocken gjorde, t.ex. att använda rampen upp till våra sängar. Hon lärde sig också snabbt att putta upp skjutdörrarna till uterummet när hon ville in där och sola. Det var en ynnest att få  leva med och  lära känna denna älskvärda, mjuka Raring. Hon kunde ta för sig, alltid på ett mycket ödmjukt sätt och hon var alltid mån om oss alla i Flocken! Den dagen Jessica lämnade oss kom åskan och regnet som en symbol för vår sorg och saknad. Ännu ett vackert Minne att vårda i Hjärtat!

 

                                                        

Denna charmiga Dam kom till oss 12/8-95, som en liten "Snormaja" (ja det var så uppfödarna kallade henne..). Maja var alltid glad, pigg och vänlig - lojal mot flocken. Vad Maja inte gillade var stängda dörrar. Råkade man stänga dörren till toaletten stod hon utanför och gläfste, då var det bara att öppna..
Maja älskade aktiviteter av olika slag, gjorde gärna små konster och gillade att spåra. Hennes absoluta favoritsysselsättning var AGILITY! Hon och Greger var ute och tävlade då och då och ibland placerade de sig riktigt skapligt. Det är ganska lätt att diska ut sig i Agility och det har väl också hänt... Maja har lyckats få en uppflyttningspinne i agilityklass 1. Sin sista tävling gjorde hon vid 13-års ålder.
Maja var också en liten Dam som hade mycket bestämda åsikter om var i vår säng hon skulle ligga. På natten låg hon alltid på en kudde mellan oss.
Maja behöll hela sitt liv sin ledarställning i hundflocken. Om någon lagt sig på hennes kudde i sängen och hon vill ligga där så satte hon sig bara och tittade ut "kudd-tjuven" och då tog det inte lång tid förrän kudden var Majas igen!

När Maja lämnade oss stod våren i sin vackraste grönska och fåglarna sjöng vackert till avsked, men i våra hjärtan värkte det. Hennes vackra Minne ska vi vårda ömt!

  

 

Thea var en mycket liten Dam. Hon kom till oss 18/7-96. Hon var mycket, mycket  liten när hon flyttade hem till oss, men pigg och orädd som hon var, stormade hon rätt in i flocken. Thea kunde vara mycket självständig ibland och gå och strosa för sig själv. Men när hon själv ville, kunde hon sitta i timtal och kräva att bli klappad. Så fort man slutade var hon där med sin lilla tass och pockade på. Thea var en mycket bestämd liten dam och hon var barnbarnsbarnbarn till Busan.
Thea har också tränat  lite Agility. Tyvärr stoppade spondylosen i ryggen denna roliga aktivitet. Hon kunde göra några småkonster samt spåra. När vi var på Agilityuppvisningar blev hon lite av en publikfavorit för att hon var så liten.
Trots att hon var så liten så hade hon mycket synpunkter och styrde oss med van tass. Talade mycket tydligt om när hon ville ha betjäning...
Thea kunde ligga som ett M med frambenen och stå med fötterna utåt som Charlie Chaplin. Hon var flockens mascot.

Hjärtat får ett sår igen men mitt i läkningen av såret lyser hennes underbara Minne upp och det Minnet har sin särskilda plats i hjärtat.

 

                                                                                                                                                                                                                                                                    

-

Denna lilla papillon-fröken flyttade hem till oss tillsammans med Jessica 17/7-01 som omplaceringshund då deras Matte inte längre kunde ta hand om dem. Avec var ett riktigt litet "yrväder" som tyvärr hade varit med om en hel del tråkigheter. Vårt hem var det 3:e  efter det att hon lämnade uppfödaren. Vi lovade henne att aldrig behandla henne illa och att hennes hem skulle vara hos oss för alltid! "Tills döden skiljer oss åt!" Det hon hade varit med om innan hade förstås satt sina spår. Hon var mycket osäker på nya människor, speciellt män. Hon lärde sig dock snabbt att lita på oss alla i Flocken och viftade jämt på svansen. Avec kunde också sitta vackert, vilket hon ofta gjorde och såg då helt bedårande ut! Hon lekte gärna med sina älskade små pip-leksaker, men hade svårt att hitta dem sedan hon blev blind.  Tyvärr fick det lilla Livet PRA och som inte det var nog så fick hon katarakt på båda ögonen också. Usch!!! Tack och lov så var hon en glad och smart liten Fröken, så hon klarade sig rätt bra ändå.  På våra långpromenader brukade hon fladdra iväg som en liten fjäril innan hon blev helt blind.  Agility var verkligen något positivt för detta lilla energiknippe! Hennes självförtroende  växte enormt!!! Tyvärr fick hon sluta med agility när hon förlorade synen. Frukt och bär var det godaste hon visste och bär plockade hon och åt så fort hon hittade några. Hon plockade gärna både smultron, skogshallon och vinbär. Allt var lika gott!  Men det var förstås svårare för henne att hitta bären själv efter hand.  När Avec lämnade oss var det på den finaste vårdagen. Fåglarna kvittrade, vårblommorna prunkade, snokarna hade kommit fram i solen, hela Moder Natur ville hylla henne! Avec har förstås fått en egen älskad plats vi våra hjärtan, ännu ett underbart Minne att vårda!

 

Denna lilla Goding flyttade hem till oss 20/6-04. Hon anlände när vi var som sorgsnast efter att ha mist både Hassan och Jessica på kort tid. Hon kom som en frisk fläkt; otroligt vänlig och positiv! Malin kom från samma Kennel som Maja och var dessutom Majas systerdotter. Vilket sammanträffande! Malin var, som uppfödaren sa, mycket "snabbfotad" och mycket nyfiken. Hon var alltid efter oss och kollade vad som hände. Malin fann sig snabbt tillrätta i vårt Menageri. Avec lärde Malin att plocka både vinbär och smultron. De var så söta när de stod och smaskade och åt! Malin var en mycket "pratsam"  liten dam, som ofta uttryckte sina åsikter. Hon kunde konsten att både titta argt och snällt på oss! Otroligt charmig! Malin tyckte att agility var jätteroligt! Vi är mycket tacksamma för denna underbara Fröken!!! Malin har gått flera agilitykurser och även tävlat en del, men blev på äldre dar pensionerad från agilityn. Malin var familjens egen lilla "Lustig-kurre". Solen sken när hon vandrade över Regnbågsbron. Himlen får glädjas och Malin har för alltid en egen plats i våra hjärtan. Ännu ett vackert Minne.